Republikens röst i kungariket

Nils Larsson i Tullus var en av de fantastiska män som i mitten av 1800-talet lade grunden till Sveriges utveckling från fattigt land i Europas periferi till ett av världens främsta välståndsländer. Idag har jag varit i talmansgården i Tullus och berättat om hans stora insatser. Åhörare var en grupp från Östersunds Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare.

Nils Larsson var bonde och sysslade även med handel. Men framför allt var han aktiv i moderniseringen av Sverige. Redan som 26-åring var han med och bildade Östersunds Reformsällskap 1848. Där arbetade han för allmän rösträtt (för män). Två år senare invaldes han i riksdagens bondestånd och inledde ett intensivt arbete för Jämtland, men även för Sverige. Han bekämpade orättvisor av alla de slag, arbetade för att Norge skulle jämställas med Sverige i unionen, för näringsfrihet och frihandel. Nils Larsson kämpade intensivt för att den ålderdomliga ståndsriksdagen skulle avskaffas och i december 1865 kunde han som talman i bondeståndet klubba ett enigt ställningstagande. Några dagar senare beslutade också majoriteten av de starkt oeniga adelsmännen att också säga ja till reformen.

På äldre dar gjorde Nils Larsson comeback i riksdagen 1887 som frihandlare under den stora tullstriden. Nu kunde han resa med tåg på 12 timmar till huvudstaden. När han första gången invaldes i riksdagen 37 år tidigare tog det mellan 10 och 14 dagar att resa till huvudstaden. Stora förändringar skedde under hans tid, förändringar som han själv aktivt bidrog till. Ännu större förändringar skedde senare, också det förändringar som han varit med att lägga grunden till.

Jag anser att Nils Larsson, bonden från Tullus, är en av de största och viktigaste politikerna i svensk 1800-talshistoria. Du kan läsa mer om honom här – och om du blir ännu mer intresserad av talmannens insatser kan du beställa den bok jag har skrivit om honom, Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken.

Bilden: I år är det 190 år sedan Nils Larsson föddes i Tullus – och han finns kvar som staty. Här ser du honom tillsammans med hans ättligare Maria Söderberg och Per-Olle Persson. Nils är Marias morfars farfar och Per-Olles farfars farfar.

Ola Nordebo på ”frisinnat socialliberala” Västerbottens-Kuriren har till de mest intressanta ledarskribenterna i landet för närvarande. Han är bättre på att se vad som sker i samhället än de flesta mediala betraktare.

I ett blogginlägg på VK skriver Ola Nordebo om Blockpolitikens solnedgång på ett intressant och övertygande sätt. ”Medierna och de politiska partierna har stirrat så länge på den svenska blockpolitikens mönster att de bränt sig fast på insidan av ögonlocken. De kan komma att bli överraskade när de öppnar ögonen”, skriver han.

Jag tror tror att Nordebo har rätt. Samarbetsmönstren i svensk politik kan förändras snabbare än vi kanske tror. Något rödgrönt block finns i praktiken inte längre – och alliansen kan snart också ha spelat ut sin roll. Ola Nordebo citerar den liberala tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher som sagt att politiska koalitioner är allianser med bestämda syften under begränsad tidsperiod. Blir de något mer förlorar minst en av samarbetspartnerna bildligt talat – sin själ.

När Allians för Sverige bildades i god tid före valet 2006 var det viktigt att samla oppositionspartierna för att de då trötta Socialdemokraterna behövde avlösning i regeringskanslierna. Jag ställde själv upp på att allianssamarbetet var viktigt i den situationen. Däremot har jag aldrig förespråkat en hård blockpolitik som vi har upplevt under senare år. Sådana låsningar är inte bra för landet – och inte heller för ett parti i politikens centrum som Centerpartiet. Ibland är breda uppgörelser av stor betydelse för landet.

Sverige har i grunden ett flerpartisystem och inte ett tvåblocksystem. För närvarande är åtta partier representerade i riksdagen, inte två block. Därför hoppas jag att partierna kan agera mer självständigt utifrån sina egna ideologiska utgångspunkter inför kommande val för att ge väljarna bra valmöjligheter. Att i förväg låsa samarbetsmönstren innebär begränsningar och mindre påverkansmöjligheter. Liksom i våra grannländer är det viktigt att det finns flera möjliga regeringskonstellationer och att väljarna kan markera vilka politiska sakfrågor som väger tyngst när de går till valurnan.

Jag anser exempelvis att det vore intressant Centerpartiet och Miljöpartiet kan närma sig varandra för att stärka de gröna krafterna i svensk politik. Det är inte självklart att det politiska mönstret ska se ut som idag under överskådlig tid. Ola Nordebo har uppenbarligen förstått detta. På olika håll borde man nog börja fundera över att säga hej då till dagens hårda blockpolitik.

I veckan har jag varit på förbundsmöte med Norrlandsförbundet i Luleå. Det var en givande tillställning. Bland annat antog de församlade representanterna ett uttalande som bör spridas brett. Jag återger det här:

Uttalande

Norrlandsförbundet, Luleå 10 maj 2012

Staten har ansvar för hela Sverige

Med dagens kommunikationer och teknik kan myndigheter med fördel lokaliseras på olika platser i landet. Statens sysselsättning är trots dessa möjligheter extremt koncentrerad till Stockholm. Även nytillkommande myndigheter lokaliseras oftast till huvudstadsområdet, trots riksdagens uttalanden om att nytillkommande sysselsättning bör placeras på andra platser.

Det är till och med så att utvecklingen går i centralistisk riktning. Redan omlokaliserad sysselsättning flyttas tillbaka till Stockholm. Ett exempel är generaldirektören för Folkhälsoinstitutet i Östersund som drivit igenom öppnande av en filial i Stockholm. Ett annat exempel är att Rikspolisstyrelsen planerar att centralisera sina telefonväxlar till storstadsregionerna. Fullföljs planerna skulle telefonväxeln, Norrlandsnoden, i Kramfors läggas ned. Detta är oacceptabelt!

Norrlandsförbundet kräver att statens myndigheter i sin lokalisering tar ansvar för hela landet. Centraliseringen till Stockholm måste stoppas och fler myndigheter omlokaliseras till andra delar av landet. De statliga jobben kan medverka till att stärka och bredda de regionala arbetsmarknaderna. Erfarenheterna visar att det går att finna god kompetens när myndigheter flyttas ut i landet.

En omlokalisering av statliga arbetstillfällen från huvudstadsregionen till andra delar av landet, inte minst Norrland, är positivt för hela landet. Fördelarna är många:

-       Prisvärda lokaler finns på många orter i landet

-       Lokaler frigörs i Stockholm för bostäder och annan verksamhet

-       Kompetent personal finns i andra delar av landet, inte minst i Norrland

-       Lägre personalomsättning utanför storstadsregionerna

-       Statliga jobb stärker de regionala arbetsmarknaderna och medverkar till att alla delar av landet kan växa och utvecklas

Norrlandsförbundet kräver att den slentrianmässiga koncentrationen av statliga myndigheter ersätts av en genomtänkt decentralisering. Följ riksdagens uttalanden om att ny statlig sysselsättning ska lokaliseras till andra delar av landet än huvudstadsregionen.

Vi välkomnar nya statliga jobb till Norrland!

Tillsammans med Sven Bergström skriver jag om Centerpartiets möjligheter på Newsmill. Vi är övertygade om att Sverige behöver ett tydligt, decentralistiskt och grönt mittenparti även framöver – och att det är Centerpartiets uppgift att fylla denna roll. Detta kräver emellertid att partiet hämtar näring från sina gröna rötter, är tydligt och offensivt.

Lyckas Centerpartiet i det Framtidsbygge partiet har inlett att åstadkomma detta finns goda förutsättningar för att partiet åter kan växa sig starkt. I kväll, tisdag, kommer jag att delta i ett seminarium i riksdagshuset om Centerpartiets möjligheter att bli det starka decentralistiska partiet för alla delar av Sverige.

Här, på Newsmill, kan du läsa Svens och min artikel.

Det var länge sedan jag läste ett så genomarbetat och välskrivet centerdokument som den ”Framtidsagenda 2020″, som Centerpartiets förtroenderåd antog vid sitt möte i riksdagshuset idag. Under rubriken Det hållbara alternativet lägger partiet en god grund för det fortsatta arbetet på att bredda och utveckla partiet. Visst har jag synpunkter på vissa skrivningar, och visst skulle jag önska tydligare formuleringar i en del avsnitt, men det viktiga är att dokumentet visar ambitioner att åter göra Centerpartiet till ett tydligt – grönt och decentralistiskt – alternativ till centralister såväl till höger som till vänster.

Ambitionen att bredda partiet är tydligt i dokumentet. Likaså att partiet med stolthet ska utgå från den egna, unika, identiteten. Centerpartiet står för decentralisering av makt och för möjligheterna att bo och verka i hela landet, slås det exempelvis entydigt fast. Framtidsagendan citerar partigrundaren Carl Berglund som för mer än 100 år sedan slog fast att partiet i sin politik ska kombinera frihet och trygghet. Vidare lyfter Framtidsagendan fram det faktum att Centerpartiet 1962 väckte den första miljömotionen i riksdagen och sex år senare var det första parti som utarbetade ett heltäckande miljöprogram. Utifrån dessa decentralistiska och gröna rötter kan Centerpartiet möta framtiden som ett självständigt kraft i centrum av  svensk politik. Framtidsagendan andas inget av den hårda blockpolitik som delvis har förlamat svensk politik under senare år.

Särskilt glad blir jag över att Framtidsagendan som första delmål inför valet 2014 understryker att Centerpartiets traditionella kärngrupper, inte minst på landsbygden, ska stärkas. Kärnväljarna ska känna igen sitt parti. Detta måste innebära att partiet bättre tydliggör och driver en tydlig politik för att utveckla alla delar av landet. Centerpartiet har även idag bättre förutsättningar än något annat parti att fylla rollen som landsbygdens företrädare i det politiska landskapet. Att driva en offensiv politik för att ge alla delar av landet förutsättningar för utveckling står inte i motsättning till att vinna nya väljare i större städer och i nya väljargrupper. Tvärtom.

Att Sverige behöver ett kraftfullt grönt och decentralistiskt politiskt alternativ även på 2000-talet råder ingen tvekan om. Det är också den naturliga rollen för Centerpartiet, liksom det har varit i mer än ett sekel. Genom Framtidsagendan 2020, Det hållbara alternativet, läggs en bra grund för att vinna ökad trovärdighet och förutsättningar för att Centerpartiet åter ska kunna växa sig starkt. Men för att lyckas kommer det att krävas mycket arbete på centerrörelsens alla nivåer.

Den 26 mars besökte Tomas Kåberger och Lars Thomsson oss i Centerpartiet i Krokom. Tomas är professor vid Chalmers, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, och nu ordförande för en stiftelse som arbetar för att ställa om Japans energisystem i förnybar riktning efter katastrofen i Fukushima. Lars är bonde, tidigare kommunalråd på Gotland och en av regeringens samordnare när det gäller vindkraft.

Det blev en mycket givande dag – och kväll. Tomas Kåberger, som är en av världens främsta experter på förnybar energi, konstaterade att det är vind- och solkraften som nu växer mest av alla energikällor globalt, medan kärnkraften är på nedgång. I maj kommer sannolikt Japans 54:e och sista kärnkraftsreaktor att stängas av och Kina har inte tagit några beslut om att bygga ny kärnkraft efter Fukushima. Tyskland och Schweiz har beslutat att helt avveckla sin kärnkraft.

Samtidigt tas ett nytt vindkraftverk i bruk i Kina varje 1,5 timme dygnet runt. Kostnaden för solceller har drastiskt sjunkit och bioenergin utvecklas mycket positivt. Tillsammans med satsningar på energieffektivisering ger detta förhoppningar om att den gröna energiutvecklingen kommer att lyckas – och den är nödvändig för att vi framgångsrikt ska kunna möta klimathotet. Lars Thomsson pekade – utifrån sina erfarenheter från Gotland – på de möjligheter som finns att producera vindkraft i Jämtlands län.

Den tyska energiomställningen, för att inte säga energirevolutionen, är remarkabel. Efter Fukushimakatastrofen beslutades snabbt i bred politisk enighet att kärnkraften ska avvecklas och att massiva satsningar ska ske på grön, förnybar energi. Att det fanns, och finns, en stark opinion mot kärnkraft i Tyskland var  naturligtvis en viktig orsak till det snabba agerandet, men det var även ett personligt ställningstagande av förbundskansler Angela Merkel, menar Tomas Kåberger. Som fysiker insåg Merkel efter katastrofen i Japan att det aldrig går att garantera säkerheten vid ett kärnkraftverk.

Ett år efter Tysklands ”energiewende” är den gröna energiutvecklingen i gång med full kraft. Tyskland har tagit ledningen. Det bör inspirera Sverige att följa det tyska exemplet. Även om en hel del sker i Sverige när det gäller grön, förnybar energi och mycket litet tyder på att någon ny reaktor kommer att byggas i Sverige – kärnkraften är inte bara farlig, den blir också allt mer olönsam – råder fortfarande oklarhet om energiframtiden. När det gäller den senaste uppgörelsen i regeringen är det främst kärnkraftsbolagens ekonomiska ansvar som måste tydliggöras. Det är oacceptabelt att begränsa ansvaret till 12 miljarder kronor när konsekvenserna av en stor kärnkraftsolycka, typ Fukushima, ekonomiskt kan beräknas till över 1000 miljarder kronor. Här måste skärpningar till.

För min del anser jag att Fukushima borde få entydiga konsekvenser när det gäller kärnkraften även i Sverige. Denna farliga energikälla måste fasas ut och uranbrytning förbjudas. Se i stället – som Tyskland – möjligheterna i den gröna energiutvecklingen!

Bilden: Tomas Kåberger talar inför en fullsatt aula på Åsbygdens gymnasium i Ås.

Den här bilden inger förhoppningar. Jag menar nämligen att Centerpartiet under senare år alldeles för lite har hämtat inspiration och näring ur sina egna gröna och decentralistiska rötter. I stället för att med kraft utveckla och förnya sin egen unika profil i det politiska landskapet har partiledningen försökt framställa partiet som ett ”liberalt” parti bland andra.

Visst finns en liberal kärna i den gröna centerideologin, men det är inte den som gör Centerpartiet till ett alternativ för fler väljare. Det är strävan efter att utveckla hela landet (decentralisering) och miljöansvaret (Sveriges första miljöparti) som har gjort – och kommer att göra – Centerpartiet till ett nyckelparti i svensk politik. En politik som vårt parti delar med andra gröna centerpartier i Norden och Centraleuropa.

Min förhoppning är att partiet framöver ska hämta inspiration och kraft från de egna erfarenheterna och ur den egna gröna ideologin för att offensivt kunna möta framtiden. Det är den bästa vägen att förnya och utveckla centerpolitiken.

Kanske mötet mellan dagens centerledning och tidigare ledande centerpartister som Karin Söder, Olof Johansson, Nils G Åsling, Agne Hansson och Per-Ola Eriksson kommer att innebära en nystart för centerrörelsen. Vi ska vara stolta över partiets egen unika idétradition med decentralisering och grön miljöpolitik som grund. Gröna rötter – grön framtid!

En fantastisk vårvinterdag på Rödön. Jag har såväl åkt skidor själv som följt fantastiska skid- och skidskyttelopp via TV.
Samtidigt har jag hela dagen varit upprörd över att ”idrottsminister” Lena Adelsohn Liljeroth låtit meddela att regeringen inte tänker ge några ekonomiska garantier för en OS-ansökan. Och detta gör ministern innan Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) ens har hunnit göra en första förstudie om en eventuell ansökan om vinterspel i Östersund/Åre 2022. Ett oförskämt agerande från den ansvariga ministerns sida.
Vad jag förstår finns inget formellt ställningstagande från regeringens sida, utan det handlar om ett eget utspel från den moderata ministerns sida. Agerandet borde vara oacceptabelt. Jag hoppas fortfarande att det finns klokare krafter i regeringen som sätter Adelsohn Liljeroth på plats i den här frågan.
För min del är jag övertygad om att ett vinter-OS i Jämtland inte bara är möjligt utan att det också skulle innebära mycket positivt, idrottsligt, näringslivsmässigt och ekonomiskt. Alla goda krafter bör arbeta vidare för en nationell samling bakom en ansökan om att arrangera vinter-OS 2022 i Östersund/Åre. Det är dags för Sverige att bjuda igen och bjuda in världens idrottsungdom.

De internationella prospekteringsbolagen Continental Precious Minerals (CPM) och Aura vill bryta uran i det jämtländska alunskiffret. Främst är det Oviken som är utsatt för uranjägarnas planer.

En grupp som kallar sig Bergsbor för bergsbruk hade på måndagskvällen bjudit in Pajalas förra kommunalråd Bengt Niska, som numera är vd för det kommunala näringslivsbolaget. På mötet berättade Bengt om arbetet för att få till stånd en järngruva i kommunen och de positiva effekter detta har fått för bygden i form av sysselsättning och utveckling. Gruvförespråkarna i Berg ville uppenbarligen genom inbjudan ge intryck av att en liknande utveckling är möjlig genom uranbrytning i Oviken.

Jag har flera gånger besökt Pajala under mitt uppdrag att göra ett underlag för fiskestadgan i gränsälvsöverenskommelsen för Torneälven och då träffat den färgstarke och kraftfulle Bengt Niska. Han visade mig bland annat den myr utanför Kaunisvaara, där järngruvan nu håller på att ta form. Jag vill gärna gratulera Pajala till den nya gruvan, men kan konstatera att förutsättningarna för att bryta järnmalm i urberget under en myr är helt annorlunda än att bryta uran i alunskiffer mitt i jordbruksbygden i Oviken, nära Storsjön. Konsekvenserna har helt olika dimension. När jag talade med Bengt i samband med mötet i Vigge höll han med om att det handlar om olika förutsättningar. Han ville inte ta ställning till frågan om uranbrytning.

Den som vill veta mer om konsekvenserna av uranbrytning i alunskiffer är välkommen till mediecentret i Svenstavik onsdag 22 februari (kl 18.30) då Olov Holmstrand ger sin syn på vad brytning av uran i Storsjöbygden skulle innebära. Olov är tekn dr och tidigare professor vid Chalmers och har följt de här frågorna under lång tid. Han är utan tvekan en av de främsta experterna i Sverige på det här området. Mötet arrangeras av Studieförbundet Vuxenskolan i samarbete med Centerpartiet.

Uranbrytning bör inte förekomma varken i Storsjöbygden eller någon annanstans eftersom miljökonsekvenserna är så stora. Brytningen av uran är en del av kärnbränslecykeln, som också innebär faror säväl när det gäller driften som när det gäller slutförvaringen av det högradioaktiva avfallet. Vi borde vid det här laget – senast efter Fukushimahaveriet – ha lärt oss att kärnkraften är en riskabel energikälla som bör fasas ut.

En långsiktigt hållbar energiförsörjning måste bygga på grön, förnybar energi och effektivisering. I ett sådant energisystem hör inte kärnkraften hemma. Länstidningen och 321:an skriver om mötet i Vigge.

”Den 7 juli 2015 återupprättas unionen mellan brödrafolken.”

Efter tre dagar i Tröndelag sitter jag nu på Mittnabotåget på väg hem till Jämtland. Det är alltid stimulerande att besöka grannarna i väster – och för varje gång blir jag allt mer övertygad om att gränsen vid Storlien är ett onödigt hinder för närmare samarbete.

Historien har genom seklerna spelat regionen många spratt. Freden i Brömsebro 1645 innebar att östtrönderna i Jämtland skiljdes från fränderna i väster genom en ny nationsgräns. Även om Jämtlandsbönderna fortsatte med sina handelsresor till Levanger och Trondheim krånglade gränsen till det.

Unionen mellan Sverige och Norge från 1814 underlättade kontakterna. I slutet av 1800-talet kom influenser och kapital in västerifrån i Jämtland. Genom järnvägen till Trondheim som stod färdig 1882 blev det lättare för jämtarna att resa till trönderhuvudstaden.

Upplösningen av unionen 1905 drabbade förmodligen Jämtlands län mer än någon annan del av Sverige. När centralmakten i Stockholm, liksom i Oslo, ensidigt tänkte nord- syd hamnade Jämtland vid sidan. Detta trots den centrala positionen mitt på Skandinaviska halvön.

Inför folkomröstningarna om EU-medlemskap 1994 var vi många som såg ett nära nordiskt samarbete som ett bättre alternativ än att bli en del av Brysselunionen. När Sverige och Norge valde olika relationer till EU var vi många som befarade att samarbetet i Norden – och då inte minst mellan Tröndelag och Jämtland/Härjedalen – skulle stå tillbaka under överskådlig tid. Så var det också till en början. Läs hela inlägget »